< Home

Bland stammarna

Det finns tider då man verkligen känner omgivningens behov. Behov att ha en vän av just det slaget. En vän som alltid är så blåögd att tittar med stora nyfikna ögon när omgivningen kallar.
En vän som kanske borde ställa lite krav tillbaka..

Besvikelse..
Det är ett ord som tyvärr kommer upp i huvudet allt för ofta. Är det att jag hängivet ger mig an tanken att har något sagt något så blir det så? Är det inte det som är meningen om någon erbjuder något att man ska som vän och människa tacka ja eller nej och vilket man än gö så är det självklart att förhinder kan uppstå. Men varje gång(?!)
Du är som en räv,man ser dig ibland i mörkret och du fumlar runt,vid ett fåtal tillfällen,korsar du min väg och vi får för en hundradelssekund ögonkontakt. Jag riktar uppmärksamhetens strålkastare mot dig och du springer åt ett annat håll. När du sprungit över vägen stannar du till och tittar tillbaka. Men då har jag redan åkt vidare. Allt jag bara skulle vilja gö är att lysa upp den mörka stigen för dig så du slipper fumla i mörkret längre. Är du rent av ett skadeskjutet djur?
Jag har försökt att söka upp dig och se hur skadad du är,men skygg som du är springer du din väg. Varje gång blir det svårare att hitta dig i den mörka skogen,stigen blir mindre och mindre. Du springer bara längre och längre bort.
Lockar jag däremot fram med något som du vill vara delaktig i eller vill ha så ser man dina ögon bland trädens stammar,för då reflektreras mitt ljus i dina ögon. Om jag släcker ljuset vad händer då?
Varför ska det oftast behövas lockas med något,räcker det inte att man lyser upp vägen?
 
Vart leder spåren oss



Sound; Lisa Miskovsky-As daylight fades


Comments

Make your comment here:

Name:

E-mail: (Won´t get published)

Your Blog?!:

Comment:

Remember me?
Trackback
RSS 2.0