Vad vi än försöker att täcka det med,så kommer man alltid att se en skymt av det. Spelar ingen roll hur mycket man än försöker. Det är som om man kan ta på det hela tiden. Är det bara så att den som upplever detta från första raden som har känslan när det skall komma. Inte så att dom längre bak i salongen känner av närvaron av det (tydligen)icke existerande.
Det existerar i allra högsta grad,du vet,du har varit på samma plats,du vet också,och du med. Tyvärr vet vi,tyvärr.
Man tror att det går framåt,och visst gö det de,men inte så fort som man tar ett kliv bakåt när det är dags.
Varför?
Vad passar dig bäst,vilken täckmantel har du valt?
Droger,sex,makt,lögner,sport,jobb.. listan kan gö´s lång.. Du vet.när du läser vet du.
Vid första anblicken vet nog alla som läser,men mellan raderna är det bara vi ,vi som varit på platsen.
När barn vill gömma sig i leken kurragömma,då blundar dom i hopp om att dom är blir osynliga..
Barn är naiva,men så skönt att få vara det ibland. Att inse att det inte är så är mindre skönt.

Jobbar du fortfarande?
Ge mig dina vägledande ord,ge mig din röst,ge mig din doft,ge mig din värme,ge mig ditt hjärta,ge mig ditt skratt,ge mig dina kramar,ge mig din blick,ge mig dig!

Vad är det som går och går men aldrig står stilla?
Vi alla kan svaret på den..
Varför stod den inte stilla?