Operationsdagen startade kl 06:15 med en rejäl skrubbning av kroppen, nu skulle man bli ren som aldrig förr. Morgonens stora projekt var att få upp brorsan som sov tungt, men upp skulle han. Robin vikarierade som min personliga chaufför idag till Norrköping.

9:00 satt jag i väntrummet på avd 17 och funderade om jag skulle försöka få till en "package deal" eller inte. När jag endå var på öron-näsa-hals avdelningen vore det nästa dumt att inte höra mig för. Några av er vet det, jag får som bekant näsblod när jag minst vill få det. Tro mig det är inte i dom bästa situationer det kommer. Haha!

Uppropad av min doktor och nertvingad i en stol jag alltid kommer att förknippa med halsbölden jag fick förra året.

Inte något jag ville tänka på en sådan morgon, men lyckades hålla nere min puls för han sa med nöjdbetoning i rösten;

"Du är ganska vältränad gissar jag på!? Mycket låg och fin vilopuls!"

Som ni förstår brast jag ut i ett nöjt och längtande leende efter att sänka den ännu mera.

Efter 15 min hade jag fått igenom min förfrågan om "package dealen" och den genomfördes på en gång. Så nu har jag två näsborrar som är etsade. High Five!!!

Sal nr 60 blev mitt rum ,och en tjej vid namn Lovisa, som hade turen att bara bo 2km från sjukan. Ahhh somliga har det bra.

Dom rullade in henne på op vid 10.00 och jag trodde med mina naiva tankebanor att jag var på tur. Tjii fick jag, kl 14.30 låg jag på operationsbordet, finally!

Inga konstigheter dom tog väl hand om mig, riktig bra var teamet som hade mig denna dag. Vaknade upp och självklart kläcker jag i sedvanlig ordning en kommentar som bara narkosen kan få mig att säga "Nämen.. är du också svensk?!!! Hur länge har du varit här?"

Så fort jag kvicknar till ur mitt fin fina tillstånd så kommer jag på vad fasiken jag sagt, och förklarar genast att jag trodde jag var i Oslo. Don´t ask why. Vi fick oss ett gott skratt och precis där någonstans kommer mina problem.

Jag hostar, spottar och viftar med mina händer. Syster Magnus skyndar sig och hämtar ett spottkärl och jag fyller det utan problem på någon minut. Så här fortsätter vi i ca 30 min. Jag fyller han hämtar ny. Snacka om teamwork.

"Emelie, Emelie är du med mig?? Här ta en piggelin det ska stoppa den blödningen du har fått i halsen, låt den ligga i munnen."

Sagt och gjort..nästan jag biter av som vanligt och försöker stilla blodet på det viset, om det går? Klart det inte gö. Fick dock i mig glassen men blöder ännu mer. Vid denna tidpunkt börjar Magnus bli orolig, hämtar en läkare som kommer med tång och har på sig vad jag kallar orienteringslampa, snyggve säger jag! Lyser mig i halsen och försöker få ut det koagileradeblodet som satt sig i vägen som jag kämpar förgäves att få upp.

Dom får bort det vidrigaste jag någonsin sätt (en minityr moderkaka) och blödningen ökar. Det är nu jag frågar dom om det alltid är såhär, fortfarande lite hög efter narkosen.

Hör dom surrar vid fotändan och tar ett beslut - som jag snart blir varse om. "Emelie, nu är det såhär vi måste ta in dig och söva ner dig igen, det är något som inte står rätt till.."

No shit sherlock!!

Inne på bordet igen möter jag mina lagkamrater som skött sig så bra hittills blir lite oroliga när dom ser hur nerblodad jag och hela min säng är. Jag ler lite nöjt och säger glatt Hej igen!

Där sitter jag ont anandes om vad dom ska ta sig till, förstår att dom förbereder ännu en operation på mig men inte mycket mer. Sen kommer doktorn fram till mig med en slang, NU ÖKAR MIN PULS och tankarna bara svischar förbi - Vart ska den in??

"Emelie, du har spottat över 1 liter blod på mindre än en timma och svalt minst lika mycket så vi måste ner via din näsa med denna slang och tömma din magsäck.. Det ska inte vara några problem.."

Jag får lite panik men försöker att gilla läget, kan knappast bli värre..eller?

Med en slang i näsan som gö svinont och tårar som sprutar (yees I cryed like a girl) så säger dom till varandra att slangen är bara att glömma, för mycket blod i vägen. MUMS!

Slangen ur och jag känner genast att något är fel.. börjar spotta ännu mer och känner att något täpper till min strupe, jag får inge luft, dom slår mig i ryggen och försöker gö allt dom kan för att få bort det som sitter i vägen. Narkosläkaren beodrar gänget att sätta fart för att siffrorna tickar på lite väl snabbt nu - dom orden var det sista jag hörde sen sov jag, igen.

Vaknade upp på centralauppvaket och insåg att jag inte kände igen mig.

Fick återberättat en hel del och spottade lite till - inte alls som innan vilket var lugnande. Sjuksyrran som hade hand om mig kallade mig för spottkobran, söta hon.

Precis som förra gången (när jag gjorde fotoperationen) rullar dom fram ultraljudsmaskinen för att se om man måste få kateter eller ej. Dom hotade mig för jag var alldeles för långt över gränsen. Syster han knappt prata klart innan jag sa åt dom att ta mig till toan. Jag ska inte ha en till slang i mig, no way-Haha, slangfobi??

Nu är jag hemma och mår bättre än väntat känns som en lätt halsfluss. Har ätit riktig mat och har provkört rösten. Svårt att säga det är nog ni som kommer märka om det är någon skillnad.

Fick en varningens ord från läkaren - smärtan kommer om 3-4 dagar, och du får inte träna på ett tag. Hörde du det, Inte träna!!

Varför komplikationer, detta händer tydligen en gång i veckan, why me??


Applåderna går till ; Personalen på avd 17 och på uppvaket