< Home

Att unna sig det lilla extra...


..Det kanske är en av det saker jag har börjat med lite extra när jag känner att jag är förtjänt av det.
Vilket jag alltid är.
Så ja jag tog ut en liten fin symbolisk summa i Göteborg och såg till att jag inte fick med mig några
sedlar över gränsen.

Nytt.
En klocka
Ett par jeans
Ett linné
Middag på restaurang
Snowboardhandskar
Underställl
Träningsbyxor
Bok
Älgkorv - ett måste på Liseberg.

Så jäkla vuxet av mig endå.. handskar, underställ och bok. Guldstjärna i boken på mig!
Sen finns det andra saker som ligger under censur men som inte ingick i Göteborgvistelsen så det räknas inte.
Men neej det är inte från Martin Shop eller liknande affärer. Jag vet att ni tänker så.
Undrar varför?

Ibland är det inte materiella saker som sätter sig bäst på minnet.
Det kan vara allt från Kyrkans pannpakor, skratt med vänner, paniken över alla barn som poppar ut överallt,
återträffar då endast vampyrer är vakna, ryskaposten-lekar eller bara fina ord från vänner som jag håller nära.
Vad det än är så har det fyllt min vecka i Motala.
Utan att överdriva så har det varit en psykisk och fysiskfight att vara hemma. Dels mot alla känslor som fyller kroppen när man återkommer till staden och stressen mot klockan då jag bara vill hinna träffa så många som möjligt. Har ärligt talat nog träffat 18 olika vänner den här veckan här ligger jag nog med ett + på ett gäng barn med. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

Vad jag saknar mest förutom vänner och familj är..
känslan av gemenskapen man känner i ett sammansvetsatlag där man är beredd att springa och kämpa tills
benen går av och kroppen faller ihop. Känslan av att ta på sig benskydden och alltid rygga tillbaka när man känner doften men inser snabbt att allas luktar lika illa. Att dra lite tejp under benskydden så dom sitter på plats, lyssna på pepplåten 5 gånger innan det är dags att få utlopp för adrenalinet som pumpar kroppen varm.
Att springa ut på en plan och känna sig stolt och oövervinnerlig är en känsla som jag nog aldrig kommer få uppleva igen. Den känslan fanns när Södra var på topp, under den tiden jag spelat där, då vi inte var nedflyttningshotade för ca 3 år sedan men det sitter så starkt i mitt minne. Spelare som Anna Karlsson, Kerstin Hultgren, Maria Moborg, Frida Kårén, Therese Larsson m.fl.
Känslan av den pefekta glidtacklingen den styrkan man får att resa sig och dra med sig bollen för att slå en nästan lika perfekt crossboll som senare leder till mål, det hände inte hundra gånger men ett gäng gånger har just den händelsen existerat och inte mycket slår det. Egenvinst och lagvinst. Maxat!

Nu när jag var hemma snackade jag med Borenvänner som kör hårdsatsning nu när dom gått upp i tvåan.
Jag kommer med spänning följa dom så gott jag kan över internet och även live när jag är hemma i ett halvår.
Som jag ska heja, så kul det ska bli. Där har vi verkligen ett kanongäng måste jag säga. 
Ser fram emot att se lagen man tidigare har mött och som man så gärna vill springa över igen. För som sagt det fanns en tid då vi i Södra inte bara förlorade.
Varför jag inte börjar spela igen?
Det finns för tillfället inte någon plats för fotbollen och är nog så, med handen på hjärtat, att jag är oroad att mina fötter ska svika tackvare smärtan och jag vet inte om jag kan sluta med fotbollen två gånger. Eller sluta och sluta..jag har ju bara ett uppehåll. Host!!


Första ljuset tänt!


Comments

Make your comment here:

Name:

E-mail: (Won´t get published)

Your Blog?!:

Comment:

Remember me?
Trackback
RSS 2.0