För att sätta upp en pjäs så måste man ha ett manus,när man fått ihop något som känns rätt så behövs dom rätta skådespelarna. Man hittar dom oftast på oväntade ställen,man känner en kemi och det känns hel rätt i magen,man har hittat rätt person för rollen. Man övar några månader tills det är rätt tidpunkt då sätter man upp en scen med allt dess innehåll. Allt för att det ska kännas så verkligt som möjligt. För det är jue trots allt det man strävar efter,att återspegla verkligheten och finna en trovärdighet.
När huvudrollsinnehavarna är på plats behövs statister,och som ovannämda rekvisita. Nu är det bara att spela upp pjäsen,alla kan sina repliker. Det blir som här och nu,man lever sig in i det. Så starkt att man tror att man i självaste värket lever i det. 
Efter en stund in i pjäsen byter man inte längre tonläge i replikerna,det något som gått fel,man börjar söka,finner det man trodde var vad som saknades.
Upptäcker att det var fel,så fel.
Man jobbar med karaktärerna,finslipar lite,ibland behövs en helomvändning för att se det från ett annat perspektiv rent av från salongen..
Man går till premiärdagen och allt klaffar. Allt är precis som man kunde önskat sig..
bara en detalj som inte stämde,rollen passade inte längre skådespelaren,pjäsen var inte trovärdig längre. Man spelar på för att premiären ska avklaras.
När man sitter ned efteråt vid sminkbordet och tittar sig i spegeln djupt in i ögonen så är det inte huvudrollsinnehavaren man ser..

...det jag inte visste var att jag var rekvisita i mitt eget liv.



Sound: Jame Blunt - No bravery












Say goodbye to the world you thought you lived in..