Spanien.

Har ni redan hört så mycket om men bjuder er på en bild som visar en förbannat nöjd tjej.
Sanna mina ord när jag säger att det inte är en lek att springa på stranden i 30´C.
Tror att min brist på hjärnceller kan bero på den traumatiske uppväxt som min bror skapade åt mig. Varje gång vi var hemma hos Farmor & Farfar så brukade jag ligga snällt och titta i farmors Allers-tidningar. Då kunde min fisnödiga storebror komma från ingenstans och sätta sig gränsle över mitt ansikte och möka. Jag väljer ordet möka för att förtidliga denna pest som spred sig från denna elaka storebror.
Skratta ni, gö det. Jag tappade allt mer kontakt med mina hjärnhalvor. Nu i vuxenålder undrar jag; Har jag någonsin haft kontakt? Finns det något att försöka kontakta? 
Det måste vara förklaringen till att jag inte kan ge fan i att röra på mig. Sitta still är jag inte bra på.
Nu vet jag, det är min flyinstinkt som sätter in, den som jag fylldes av när mökarna var som värst.
Så måste det vara!
Imorgon kommer bilderna från Spanien upp, OM jag hinner. Jobbar 7-15 sen går jag på kl 21-05 för att sedan åka och jobba igen kl 07-15.
Ja, jag kommer se, uppträda och lukta lika illa som den behandling min bror gav mig.


Pride, Sthlm.

Osäkert och helt utan förväntningar intog man Tantolundens sluttning för att konsumera alkohol i ofantliga mängder. 
Hur blev årets Pride?

Fantastisk som förra gången fast på två helt olika sätt. Backen upp till kissbuskarna kändes lika långa som sist. Variationen var om möjligt ännu större. Min personliga åsikt om alternativa stilar har spetsat till sig. EMO... ah nee jag finner inga ord, bara en suck och ett va fan.

Tessan som skulle stå för boende, fast det sket sig lite kan vi säga, joinade paraden för att dansa med oss. Hon tog sig ända till Hornsgatan (som iofs är väldigt lång men låt oss säga mitten) för att sedan kasta in handduken och tacka för sig. Vi fick uppleva Elitlägret-låten och genast började vi med dansen.
På ett sådant där vidrigt naivt sätt hör jag trummorna fortfarande, boom, ba boom boom boom boom. Det är inte bara i min fantasi som jag är barnslig utan även i min kommunikation som för tillfället är bristfällig, snudd på oförståelig. Kanske till och med tackvare att ni vet det så låter ni mig hållas. Att ibland bara blåsa bort dammet åt er lämnar jag en stor del till er fantasi. Ännu en gång så kan man ifrågasätta ett eventuellt jordfel mellan mig och hjärnan.
För er del så tror jag att i slutändan faller oftast färgerna lila, blå, grön, gul, röd, orange på plats och respekten för personen bakom tangenterna återfås. Pride är något som med ord är oerhört svårt att förklara, känslan när man kommer dansande upp förbi  Slussen och in på Hornsgatan och möts av folks jubel, applåder och fotoblixtar så är det inte många som lämnas oberörda. Jag hade träningsvärk i hårsäckarna efter att ha haft gåshud i 2 timmar.
Kärlek är så obeskrivligt vackert.

Sms; " Älskar dig, saknar dig mer än någonsin! Hälsa Preiden från mig. Kram Mamma" (hon stavade verkligen Priden så) Sötaste.
Det är så mycket i detta sms som får mig gråtfärdig över den gränslösa kärlek min mamma visar mig, hon gö det på sitt sätt. När jag var i Spanien berättade hon ennu en gång att hon vill följa med och gå paraden.
Kärlek finns i så många olika former.

Flygplatsen
Det började med att jag skulle skämta med mamma som var så himla orolig för mig när jag skulle bli droppad vid Alicante´s flygplats. Allt flyter på fint och jag ringer mamma, som lovat, och säger "Jag kommer inte igenom säkerhetskontrollen!" Det blir alldeles knäpptyst. Tystnaden varar lite för länge och jag börjar känna  av en klump i magen. Plötslig får jag ett livstecken från mamma, hon andas. Skämtet har gått åt helvete och jag försöker reparera detta med ett "Jag skämta bara, klart jag är igenom." Då brister det och min älskade mamma gråter hejdlöst.
Där står jag, dumma ungen, och gö allt föra att inte börja gråta. Även det är ett skämt, tårarna strömmar nerför kinderna. Jag saknade hennes famn redan.
Det jag nu har berättat är en liten förinformation för vad jag ska berätta nu.
På väg hem till Oslo från Arlanda ser jag två kvinnor ena i övre medelåldern och den andra i början av den, det står även en ung man/äldre pojke där. Jag fastnar vid dom, iaktar sådär tvångsmässigt eftersom att jag vet att något inte stämmer.
Den yngre kvinnan (som jag tror är mamma) står nu och pratar eller rättare sagt skriker i mobilen. Allt är blandat med mycket tårar. Det gick inte att missa förlusten av varje droppe som hon grät ut. Hon kramar båda två flera gånger, den där sista kramen blir snabbt till ett tiotal kramar. Hon gråter genom säkerhetskontrollen. Nu gråter alla hejdlöst och det smärtar enormt i mitt hjärta att se detta. Jag vet ingenting om deras historia men de jag såg berörde mig.
Det är nu det går upp för mig att även jag gråter. Snabb som bara den torkar jag bort tårarna, men det hjälper inte, dom samlar sig längs med fransraden. Nu ser jag suddigt. Jag måste blinka så tårdroppen börjar sin väg ner för kinden. Klumpen i halsen blir bara större och större.

Fortfarande tänker jag på vad mina tårar betydde.
Dom betyder tre avsked för mig.

Idag lyssnade jag på en podcast-sändning, det var Sommarpratare från P3.
Jag visste genast vad dom handlade om, mina tårar alltså.