Allt är mörkt. Natten har vaggat alla till sömns. Några få människor håller sig vakna.
En av dom är jag.
Gatulyktan lyser in och ljuset slår mot min mun och mina ögon. Jag ligger i den mest obekväma ställning som på något sätt blir bekväm. Täcket slingra sig som en orm runt min kropp och jag känner mitt hår som kittlar mig på ryggen. Det har blivit långt, precis som när jag var barn.
Utryckningsfordon dånar förbi utanför mitt fönster med sirener som får mig att fundera på om jag är i NYC. Dom kör fort. Vad är det som brådskar? En patient som håller på att dö? En brottsling som jagas? Ett hus som brinner?
Sirenerna formar in alla frågor i en mening; Någons liv kommer få en vändning.

Vinden tar tag i trädens få löv som tappert håller sig kvar. Det rasslar till. Dom är torra, klara att falla till marken.
Himlen ser transparant ut, som om någon lyser med en lampa på andra sidan det mörka täcket av moln som kommit över oss.
Några få bilar åker förbi. Vart är dom på väg? Hem? Bort?
Allt är tyst, mörkt och stilla.
Bara ljudet från få saker i omgivningen håller mig vaken.
Huvudet fylls med tankar… Vad är det jag saknar?
Jag blundar och ser allt om och om igen. Oron, förvandlingen, rädslan, hoppet, kärleken och även glädjen. Alla naiva människors ögon tittar på oss och säger att det kommer att ordna sig.

En hand stryker över mitt hår och jag undrar om det är du?

Klockan ringer och jag upptäcker att jag håller min hand över mitt hår. Det var jag.
Jag skickar iväg en stenhård spark rätt i tankarnas hjärta och dom slängs tillbaka i sängen.
Där ligger dom tills nästa natt jag ska sova och försöka koppla av och drömma mig bort.

Kan man glömma en annans kärlek tackvare sitt eget hat?

-9/11 2009-