Jag tittar upp för att se vilken utmaning som ligger framför mig. Uppgiften är enorm.
Den har bestigits förut jag vet att jag klarade av den sist med säkerhetslinor. Den här gången ser det ut som att jag ska försöka utan dom. Det är inte ett val jag gjort, det är bara så det har blivit.

Det har regnat och fästet kunde varit bättre, fingrarna glider lätt ur sitt fasta grepp . Känslan som fyller kroppen är svår att beskriva.. det är som en plöstlig våg sveper över mig som resulterar i ett hjärtat som hälsar på uppe i halsen och som en bonus får jag en skenande puls som är ostoppbar.
Is this it?

Håret envisas med att lägga sig för mina ögon, allt jag nu ser är självfallet. Mina händer håller hårt i klippan som fungerar som grepp.
Jag andas fortare och fortare, svetten rinner och solen gör att min vätskebalans dalar. Jag sluter ögonen och försöker som så många gånger tidigare visualisera mig bort till andra platser för att hitta orken.Det hjälper.
Jag tar mig några meter upp innan jag måste hitta nytt lockbete. Försöker ännu en gång , jag blundar hårt,
men det är tomt. Öppnar ögonen och tittar upp mot toppen, solen tittar fram bakom ett moln och bländar mig.
Reserven kickar in.

Av ren idioti tittar jag ner och får svindel samtidigt som fingrarna börjar glida ur sitt grepp. Nu blundar jag och upprepar för mig själv- Skärp dig,nu gäller det! Det finns dom som har det värre. Smärtan är bara något som lämnar kroppen, ge dig!
Ett sista försök ska precis påbörjas då jag känner en smekning över min kind, någon tar bort mitt hår och drar det bakom örat. Jag tittar försiktigt upp för att se vem du är... solen bländar mig totalt och jag kan bara se att det är någon.

Nu hänger jag med överkroppen på rätt sida kanten men benen dinglar fortfarande. Min fingrar kämpar för att naivt hitta grepp i marken som är helt plan.
Jag får upp ett ben på rätt sida och jag hasar mig upp - nu släpper det, av utmattning gråter jag.
Nu gråter jag.



Bedjan.