Hami direkt från Fuggan.

Hær sitter jag nu. Væntar på att folket ska spise klart. Just i skrivandestund visas en film på det lilla flickebarnet.
Tycker værden och værdinnan gav gæsterna en rolig uppgift - "Alla ska tænka på vad lilla Kari blir eller kommer att syssla med nær hon blir stor." Vet inte om alla ska få skriva ner allt i en bok sen, men sjælva idèen tycker jag ær vældigt rolig.

Gårdagen var som jag sagt, galen. Kænslan som infann sig var føljande.
Ni vet nær man jobbat, sisodær 5timmar øvertid och bara kænner trøttheten och værken i hela kroppen.
Man har gjort slut på sina sista krafter. Sængen skriker allt høgre efter en.. (Ær ni med mig?? Kænn kænslan..)
Nu ær ni æntligen hemma och får slita av er alla klæder och kasta er i sængen før att totalt slappna av och låta sængen ta hand om dig. Tæcket kramar dig som ingen annan klarar av, det ær varmt och skønt. Du bara kænner att du aldrig vill stiga upp igen. (Kænner ni kænslan nu?)
Den kænslan - att aldrig vilja skiljas från något som ær så bra før en - den var det igår på Sentrum Scene.

Gryyyyyymt!