Porten slår igen.
Kylan golvar mig men jag kvicknar snabbt till av den klara luften. Det knarrar under fötterna när jag går.
Kroppen håller sig spänd i förberedande syfte så att inte själva halkandet ska komma som en chock.
Det är som en skridskobana emellanåt.
Precis som när man var liten satsar man lite, men inte för mycket, och springer för att sedan ställa sig lite
sådär på sidan för att kunna glida iväg. Känslan av att klara av dom närmare 2 metrarna (läs; 30 cm) ståendes
är total.
Vilket bygger upp självförtroendet att våga satsa en gång till. Man vet att vilket litet gruskorn som helst kan
när som sätta stopp för roligheterna.
Det gäller att våga för att se vad som kan ge något tillbaka

När jag går omkring är det ljudet som får ordentlig fart på mina sinnen. Knarret under skorna, jackan som låter, andnigen, bilarna, några som går förbi och pratar, sirenerna. Hela tiden kan man alltid höra någonting. Det är aldrig helt tyst.
Tystnad är något vacker men få förunnat. I min närvaro är den utrotningshotad!
När tystnaden är total finns det alltid någonting annat som pratar det kan vara en känsla, en doft, en puls som kör intervaller, en smekning över ansiktet som säger mer än några ord någonsin skulle kunna uttrycka.

Jag tittar in i husen och lägenheterna. Människors rörelsemönster, agerande, gör att man skulle kunna läsa dom halft. Ni vet som att läsa med släckt i rummet men med hjälp av gatulycktan eller när man skrapat rent rutan på bilen och ser fast man endå inte ser helt 100.
Man kan inte säga på pricken med hjälp av rörelsemönstrena men man kan säga mycket.

En port öppnas igen. En nyckel vrids om. En kall vind blåser in. Några skor sparkas av i hallen. En påse ställs ned.
Jag rycker till av räddsla. Jag hade tydligen somnat på soffan och min kollektivvän hade tagit sig hem.

Intryck som lämnar avtryck på ett eller flera sätt.