Ska man ta tillvara på den tiden man har kvar på dom 23åren eller ska man sitta och enbart slösa bort dom
sista minutrarna?
Jag väljer nog att droppa dagens minst uppmuntrande inlägg.
Fram med antideppresiva tabletterna för dom går åt nu!


Jag kan, om jag vill, vara en sjukt tänkande människa.
förstår er som kastas av stolen när jag skriver - tänkande- kanske inget man kopplar ihop med mig, men..
Bland alla de saker som drar igång min s.k hjärnverksamhet så är det en grupp händelser som belastar min få hjärnceller mer än andra - det handlar om när medmänniskor lider/har det svårt och olyckor.

Igår skedde det en olycka på Jernbanetorget (Oslo S).
Jag stod vid Nationaltheatret och väntade på t-banan då jag såg att alla tågen var inställda eller hade fått en ny körrute. Informationen som gavs var -total stans, påkørelse- det var inte ett hår på kroppen som låg lugnt.
Obehagen i hela kroppen spred sig som en löpeld och många känslor dök upp.
Är det vad jag tror det är?

Det visade sig vara en man som blivit påkörd t-bane tåget i centrum. Förmodligen ett självmord.
Efter ett dygn kan man nu läsa i tidningen " Vittnen såg mannen gå ned på rälsen".
Förstå att se mannen gå ner och inte riktigt kunna koppla vad som var på väg att ske.
Handlingsförlamad är nog bara förnamnet.

Idag på jobbet fick jag höra av en kollega som fått konstigt nog väldigt mycket "info".
Det ryktades om att det var en narkoman som hade en uppgörelse på sig.
Där satte min tankeverksamhet igång igen..
Först ett liv som narkoman, hur du än tagit dig dit så är det tragiskt. Sen att du har någon form av pris
på ditt huvud och den enda utvägen som du då ser och som förmodligen bara existerar är att ordna det innan någon annan gör det åt dig... där kan vi snacka stress.

När jag hoppade av på den stationen idag så kunde jag inte undgå att titta ner mot rälsen.
Igår ett söndertrasat lik och vittnen som blivit skadade för livet med den synen och bara alla ljud som uppkommer runt något sådant här.
Idag uppstädade räls och allt fungerar som vanligt igen.

I dessa lägen tänker jag - 
Hur är det för dom som det inte alls är som vanligt för igen?!
Dom som "kände" honom, familj, någon form av vänner och alla vittnen.

Jag vet varför jag "tar åt mig" så mycket när det sker olyckor och speciellt med dödsfall som utgång, men jag kan inte släppa vad jag drömde natten innan olyckan.
En man som låg död.
Vissa saker måste jag lära mig att inte bli så fast vi.


Var tacksam mot livet så behandlar det dig väl .. förhoppningsvis.